Jag tror jag är lite allergisk mot människor som inte kan släppa oviktiga saker. T.ex. såna små oviktiga saker som så ofta startar bråk. Tjejbråk. Tjejtjafs. På den linan avundas jag killarna som väl aldrig råkar ut för sådant. 

 

Okej, jag erkänner. Ibland är det lite kul att vara sur. Man får liksom något att underhålla sig med och något att släppa ut all tonårsilska på som bara ligger och trycker. Det skapar lite spänning i livet. 

 

 

Fundera på det.

Är det värt att sabba relationer som så enkelt skulle kunna fixas genom några få ord eller genom att hålla tillbaka några få ord? 

Är det värt det att konstant gå och tänka på det där jobbiga bråket bara för att fylla tomheten i skallen? 

Är det "grown-up" att beté sig sådär? Moget, va? 

Är det värt det att få folk att må dåligt? 

 

Jag tror jag är allergisk mot människor som vrider andras ord och tar åt sig tills man har något att bråka om. (!!!!!!!). Människor som tar varenda liten chans till att vara sur på någon, varje möjlighet. 

 

Ni som känner er träffade. Varför? Är det som anledningarna jag listat där uppe, eller är det något jag inte förstår?